Det här minnet ger en viss glädje, men mest sorg, ilska och uppgivenhet.
Varför? Jag var ju så glad.
Ja, jag var så oerhört glad att jag hade klarat att springa några meter efter 1 1/2 års rehab för mina tre diskbråck.
Några dagar senare blev jag utsatt för en våldtäkt som slog upp allt i ryggen.
Jag fick börja om med min rehab från början. Ytterligare ett år av diskbråcksrehab.
Jag träffade kirurgen från Spine Center.
Han ville inte operera mig.
För riskabelt när det var på tre nivåer och det skulle innebära många fler operationer under resten av mitt liv.
Vi var överens.
Jag ville inte opereras.
En operation är aldrig riskfri och det är definitivt ingen quick fix.
Rehab måste ändå göras.
Gemensamma vänner till gärningsmannen kommenterade med: “Men han som är så snäll. Svårt att tro att han skulle göra något sådant.”
Kvinnan blir ifrågasatt.
Mannen är det synd om.
När ska samhället börja tro på att kvinnor talar sanning?
När ska samhället börja lägga skammen där den hör hemma?
Hos gärningsmannen!
Han fick inget straff.
Jag fick dubbla straff.
De psykiska minnena som för alltid förföljer mig.
Den fysiska smärtan som slog upp allt jag hade kämpat för så länge.
Dessutom tystade han mitt skratt.
Min glädje.
Min livsgnista.
Han jobbar, vad jag vet, än idag som någon slags chef på det stora liftbolaget i Vemdalen. Jag har inget behov av att åka till Vemdalen, jag föredrar riktiga fjäll.
Jag hade svårt att motivera mig för rehabträningen.
Börja om från början.
Ta fram den hårda plastkorsetten igen.
Gå ner i källaren på sjukhuset och börja om med rehabprogrammet och sjukgymnasterna som var så avmätta och uttråkade så de tillförde ingen pepp och motivation.
Jag visste att ingen annan kunde göra min rehab åt mig.
Jag var tvungen att göra det själv.
Motiverad eller inte.
Det var bara att göra det.
Alternativet att inte göra det alls fanns inte.
Smärtan skulle vara olidlig.
Jag hade gjort det förut, jag visste att jag skulle kunna göra det igen. Det var bara så fruktansvärt jobbigt.
Jag hade kunnat tagit det om jag själv åsamkat mig skadan.
Det var någon annan som gjorde det mot mig.
Genom att göra bland det värsta du kan göra mot en annan människa.
Kränka dennes integritet.
Inte lyssna när den säger nej.
Så det här minnet ger väldigt dubbla känslor. För nu vet jag att den lycka som jag kände när den där bilden togs, den varade inte i många dagar. Men jag vet att jag gjorde som jag alltid har gjort. Jag krigade på och tog mig upp och framåt igen. För jag visste att det var mitt val att välja hur jag hanterade det.
Så är det alltid. Vi kan inte alltid styra över det som händer oss, men vi kan alltid styra hur vi väljer att hantera det. Utan min mentala träning och den oerhört starka mentala resiliens jag har byggt upp genom åren är det tveksamt om jag ens funnits kvar i livet idag.
Men nyfikenheten på livet är större än längtan efter döden.
Så jag är kvar.
Jag fortsätter leva.
Jag lever för min skull.
För livets skull.
För att stå upp för mig själv.
För att stå upp för andra som lever med smärta.
För att mitt uppdrag är långtifrån slutfört.
För jag har min livsgnista och jag vill LEVA!
🙌 ❤️ ✊
Kram Cattis ❤️
🇬🇧 Read this post in English.
