smärtcoach

av

Redo att leva igen?

Jag vet att smärtan du upplever kan få det att kännas som att det inte finns något hopp om en bättre framtid. Men jag vill försäkra dig om att det finns ett sätt att gå från hopplöshet till glädje.

Jag förstår hur desperat du måste känna dig för att hitta ett sätt att kontrollera smärtan. Du har provat många olika behandlingar och mediciner, men ingenting har kunnat ta bort smärtan helt. Det kan vara nedslående när ingenting verkar fungera, men jag vill att du ska veta att det finns hopp.

martinas story

Så jag tänkte att jag skulle dela Martinas berättelse med dig. Det här är vad hon skrev på sin egen Facebook-sida:

“Sedan december 2018 har jag levt med konstant ryggsmärta. Innan det hade jag ont i ryggen då och då. 

Jag har pressat min kropp väldigt hårt under flera år, för mycket hård träning, för lite återhämtningstid och för mycket stress. En dag sa min rygg: STOPP!

Jag var tvungen att ta en ambulans för att komma till sjukhuset.

“Ryggskott!” sa läkaren och skrev ut några smärtstillande tabletter och skickade hem mig. 

I mars 2021 visade magnetröntgen en uttorkad disk/förhårdnad disk. Efter två år med sjukgymnasten och en kamp med läkarna för att få komma till en klinik för ryggsmärtor på sjukhuset har jag äntligen börjat se ljuset i tunneln! 

Jag förlorade min identitet. Den glada, alerta och vältränade flickan var borta på en sekund. 

Av rädsla för att öka smärtan låste jag in mig själv i ett litet eget rum.

Under denna tid har jag haft fantastiska människor omkring mig, min pojkvän, vänner, och kollegor. Men ibland finns det ett behov av någon annan typ av hjälp.

Det var då jag insåg att jag måste göra saker annorlunda och kontaktade Cattis Olsson.

Jag har nu varit med i hennes program i två månader och jag kan redan se skillnad.

Smärtan finns fortfarande kvar, men min inställning till den har förändrats radikalt. 

Jag är inte klar med den här resan, jag vet nu att det tar tid. 

Men vad jag vill säga är; om du lever med långvarig smärta och är redo att arbeta för en förändring, då är Cattis rätt person att hjälpa dig med det!”

Cirka ett år senare skrev Martina så här: 

“Jag hade medarbetarsamtal med min nya chef.

Han frågade mig hur jag hittat motivationen och tänket att ta tag i saker och göra det jag kan med det jag har.

Och då klack det till, det var fasiken när jag tog mig an ditt avsnitt om acceptans. Du har inte hjälpt mig med bara min smärta utan även i mitt yrkesliv.

Du har gjort en sådan stor skillnad för mig.”

Är du redo att ta kontrollen över ditt liv igen?

Jag kan inte beskriva hur tacksam och glad jag är att läsa dessa ord från Martina! 

Det är verkligen fantastiskt att se förändringen i en persons ögon och uttryck från hopplöshet till lycka. Att dessutom se hur en människa utvecklas, inte enbart i att hantera sin smärta utan även hur hon hanterar sitt jobb och sitt privatliv, är en fantastisk resa att få vara del av. 

Först trodde hon att operation var hennes enda alternativ kvar, nu behöver inte ens att hon en sjukgymnast på regelbunden basis. Det är en fantastisk resa på några månader! 

Är du redo att gå från hopplöshet till glädje?

Är du redo att gå från att bara överleva till att leva ett värdefullt liv igen? 

Skicka ett mail och berätta, jag ser fram emot att höra från dig. 

Ta hand om dig, du är värdefull!
Kram Cattis 💕

PS. På måndag 27/3-23, öppnar dörrarna till medlemsprogrammet 
Mind your brain, master the pain, en möjlighet för dig att ta kontrollen över ditt liv! 



av

Från Saltsjö-Duvnäs till Långå

För knappt en vecka sedan gick det sista flyttlasset från Saltsjö-Duvnäs, Nacka (utanför Stockholm) till Långå i Härjedalens kommun. Långå, denna vackra by som ligger mellan två berg och Ljusnan som slingrar sig fram längst ned i dalgången. Ljusnan, denna älv som jag växt upp intill och lärde mig att simma i, fast då i Järvsö, Hälsingland. Nu finns den åter nära mig.

I bostadsrättsföreningen där jag bodde i Saltsjö-Duvnäs finns det 100 lägenheter med varierande antal boende i varje lägenhet.

I Långå bor det 53 personer.

Lugnet.

Tystnaden.

Det enkla.

Det genuina.

Långt bort från stadens ljus och ljud.

Långt bort från stadens ängslighet.

Jag har bott i Stockholms-området i nio år och jag har älskat de senaste sex åren då jag bott i Nacka, där jag har haft naturen och havet nära till hands. De första tre åren var mest en mardröm, men jag gav Stockholm en chans till. Ville inte flytta därifrån på grund av en människa som betedde sig riktigt illa mot mig. Det var inte stadens fel.

Har alltid sagt att jag vill ha fjäll eller hav nära där jag bor. Nu har jag lämnat havet men har fjällen i närområdet och skogen runt knuten, bokstavligt talat! Från mitt kontorsfönster blickar jag ut över vägen som leder hit, huset vid vägs ände. Det passerar fler rävar, harar, rådjur och älgar än det passerar människor här.

Det ger mig en genuin glädje att bo mitt i naturen. Naturen har alltid haft en mycket stor betydelse i mitt liv.

Det är i naturen jag hittar lugn, energi, tröst och kunna stilla min rastlöshet genom alla möjligheter som finns till ett aktivt liv i utomhuset.

Från Saltsjö-Duvnäs till Långå

Våga utmana rädslan

Jag flyttade inte från Saltsjö-Duvnäs för att lämna storstadsstressen.

Jag flyttade från Saltsjö-Duvnäs till Långå för att jag träffat mitt livs stora kärlek. ❤️

Han.

Han som funnits i mitt liv i ca 20 år.

Han som jag alltid sett som en god vän.

Nu är det vår tid.

Tillsammans.

Vi skapar, vårdar och bygger ett nytt liv tillsammans.

Där är den igen.

Enkelheten.

Tryggheten.

Den genuina kärleken.

Jag hann bli 47 år innan jag förstod vad äkta kärlek är.

Nu vet jag.

Det tog mig lång tid att komma hit och det krävdes mycket arbete med mig själv för att våga lita på någon igen. Men jag visste att jag behövde göra det arbetet med mig själv för att våga älska.

Våga älska både mig själv och någon annan.

Jag har fått kommentarer som t.ex.:
“Ska ni redan flytta ihop? Är det inte bättre att du bara hyr ut din lägenhet i andra hand så ni får testa lite först?”

Nu förstår jag att det är deras egen rädsla som speglar dessa kommentarer.

Jag går inte in i den här relationen med rädsla. Jag går in i den här relationen med en stark tro på att den kommer att vara många år, till livets slut.

Det är en sådan stor befrielse att inte känna och leva genom rädslan och att inte tänka “tänk om det tar slut” eller “var ska jag ta vägen om det inte fungerar”.

Jag har länge trott att jag inte ville bli sambo igen. Mina tidigare erfarenheter av att vara sambo har inte varit så bra, milt uttryckt. Återigen. Rädslan har styrt mitt tänkande.

Nu är det helt annorlunda.

Det är enkelt.

Naturligt.

Obegränsad kärlek.

Tvåsamhet.

Tillit.

Soluppgång över ett vintrigt Långå.
Utsikt över Långå.

Den digitala friheten

Att jag kunde flytta så snabbt var tack vare att jag jobbar digitalt och platsoberoende. Jag har inrett ett litet rum i huset som kontor och det finns en stabil uppkoppling. Det är allt jag behöver för att kunna sköta mitt jobb.

Det blev så otroligt tydligt för mig varför jag har byggt upp mitt företagande till att kunna jobba digitalt och vara helt platsoberoende. Det här var en anledning som jag tidigare inte ens hade räknat med.

En annan anledning är naturligtvis att jag kan styra mina arbetsdagar som det passar mig och min kropp och mående för dagen.

För mig är det mitt livs bästa investering att jag valde att satsa på att jobba digitalt. Jag kan hjälpa fler, oberoende av var jag och mina klienter befinner oss någonstans. Det är en frihetskänsla för båda parter och tack vare pandemin så är det fler som är bekväma med att mötas digitalt nu. Jag kan använda min fulla potential, kunskap, erfarenhet och kreativitet, det är bara jag själv som begränsar mig och jag försöker hela tiden utmana mig själv till att flytta de begränsningarna.

När bakslaget kommer

I samband med flytten så har min rygg påverkats. Jag har packat i flyttkartonger, klättrat upp och ned på pallar för att nå saker högt upp i lägenheten. Städat mellan golv och tak inför fotografering och visning av lägenheten. I min egen konsekvensanalys räknade jag med att ryggen skulle få ett bakslag och att smärtan skulle tillta. Jag var faktiskt förvånad över att den höll så pass länge som den gjorde.

I lördags tömde vi lägenheten i Saltsjö-Duvnäs och körde upp det sista flyttlasset till Långå. På söndagsmorgonen skulle vi tömma släpvagnen. När jag klev ned på marken halkade jag på en isfläck och jag kände direkt hur det drog till i ryggen. Ryggen låste sig och jag blev sned i ryggen. Smärtan var intensiv. Jag var obrukbar resten av dagen och kunde inte hjälpa till att bära in någonting.

Jag blir inte rädd när de här bakslagen kommer. Jag vet vad det är och jag vet att det inte är farligt.
Jag visste sedan tidigare att jag behövde hitta en naprapat eller fysioterapeut med OMT-utbildning här i närheten. Nu blev det mer akut att hitta någon som kan hjälpa mig med behandling när jag får dessa bakslag. Hittade en naprapat i Funäsdalen, ca 5,5 mil bort. Igår var jag på behandling hos henne och jag känner stort förtroende för henne. Idag kan jag gå upprätt igen och smärtan har släppt. Hon gav mig även tips på några nya övningar, jag är alltid nyfiken på att lära mig nya övningar och rörelser för att stärka mig, min rygg och min kropp och för att i förlängningen kunna hjälpa mina klienter till en bättre vardag.

Inom kort kommer jag att öppna upp medlemsprogrammet Mind your brain, master the pain. Programmet är designat för kvinnor, med fokus på hur långvarig smärta påverkar kvinnors hälsa och hur du kan ta tillbaka kontrollen över din smärta och ditt liv igen. Se till att du har skrivit upp dig på väntelistan så att du inte missar möjligheten att leva ett värdefullt liv istället för att bara överleva.


Trevlig helg!
Kram Cattis ❤️

av

Glädjen som byttes till ett helvete

A7E088A3-87CC-40B8-A1BF-8F9211DFE9C5_1_201_a

Det här minnet ger en viss glädje, men mest sorg, ilska och uppgivenhet.

Varför? Jag var ju så glad.

Ja, jag var så oerhört glad att jag hade klarat att springa några meter efter 1 1/2 års rehab för mina tre diskbråck.

Några dagar senare blev jag utsatt för en våldtäkt som slog upp allt i ryggen.
Jag fick börja om med min rehab från början. Ytterligare ett år av diskbråcksrehab.

Jag träffade kirurgen från Spine Center.
Han ville inte operera mig.

För riskabelt när det var på tre nivåer och det skulle innebära många fler operationer under resten av mitt liv.
Vi var överens.
Jag ville inte opereras.

En operation är aldrig riskfri och det är definitivt ingen quick fix.
Rehab måste ändå göras.

Gemensamma vänner till gärningsmannen kommenterade med: “Men han som är så snäll. Svårt att tro att han skulle göra något sådant.”

Kvinnan blir ifrågasatt.
Mannen är det synd om.

När ska samhället börja tro på att kvinnor talar sanning?
När ska samhället börja lägga skammen där den hör hemma?
Hos gärningsmannen!

Han fick inget straff.
Jag fick dubbla straff.
De psykiska minnena som för alltid förföljer mig.
Den fysiska smärtan som slog upp allt jag hade kämpat för så länge.
Dessutom tystade han mitt skratt.
Min glädje.
Min livsgnista.

Han jobbar, vad jag vet, än idag som någon slags chef på det stora liftbolaget i Vemdalen. Jag har inget behov av att åka till Vemdalen, jag föredrar riktiga fjäll.

Jag hade svårt att motivera mig för rehabträningen.
Börja om från början.
Ta fram den hårda plastkorsetten igen.
Gå ner i källaren på sjukhuset och börja om med rehabprogrammet och sjukgymnasterna som var så avmätta och uttråkade så de tillförde ingen pepp och motivation.

Jag visste att ingen annan kunde göra min rehab åt mig.
Jag var tvungen att göra det själv.
Motiverad eller inte.
Det var bara att göra det.
Alternativet att inte göra det alls fanns inte.
Smärtan skulle vara olidlig.
Jag hade gjort det förut, jag visste att jag skulle kunna göra det igen. Det var bara så fruktansvärt jobbigt.

Jag hade kunnat tagit det om jag själv åsamkat mig skadan.
Det var någon annan som gjorde det mot mig.
Genom att göra bland det värsta du kan göra mot en annan människa.
Kränka dennes integritet.
Inte lyssna när den säger nej.

Så det här minnet ger väldigt dubbla känslor. För nu vet jag att den lycka som jag kände när den där bilden togs, den varade inte i många dagar. Men jag vet att jag gjorde som jag alltid har gjort. Jag krigade på och tog mig upp och framåt igen. För jag visste att det var mitt val att välja hur jag hanterade det.

Så är det alltid. Vi kan inte alltid styra över det som händer oss, men vi kan alltid styra hur vi väljer att hantera det. Utan min mentala träning och den oerhört starka mentala resiliens jag har byggt upp genom åren är det tveksamt om jag ens funnits kvar i livet idag.
Men nyfikenheten på livet är större än längtan efter döden.
Så jag är kvar.
Jag fortsätter leva.
Jag lever för min skull.
För livets skull.
För att stå upp för mig själv.
För att stå upp för andra som lever med smärta.
För att mitt uppdrag är långtifrån slutfört.
För jag har min livsgnista och jag vill LEVA!

🙌 ❤️ ✊

Kram Cattis ❤️

🇬🇧 Read this post in English.