Lösningsfokus i krissituationer – mental resiliens.
Denna artikel är skriven exklusivt för Motivation.se.
mental resiliens
Den osynliga smärtan
“Har du sååå ont?”
“Du förlorar på det ekonomiskt!”
“Inte visste jag att du har ont. Det syns inte på dig.”
“Du har aldrig berättat att du har sååå ont.”
“Vad bra, är du smärtfri nu?”
“Åh nej, har det blivit så mycket värre?”
Det här är bara några av alla reaktioner jag har mötts av när jag berättat att jag går på smärtrehab. I sex veckor har jag gått på smärtrehab på Smärtkliniken vid Danderyds Sjukhus för att lära mig mer om min smärta och hur jag ska hantera den.
Lite bakgrundshistoria först:
1991
Jag var 16 år när jag började hoppa fallskärm. En kraschlandning innebar en ryggskada i bäcken och ländrygg. Det tog dock 1 1/2 år innan någon hittade var problemet fanns och kunde börja ge mig vettig behandling för det. Den skadan är den som fortfarande idag, 28 år senare, är den som ger mig mest smärta och som alltid finns där. Varje dag. Jag kommer inte ens ihåg hur det känns att vara helt smärtfri.
2001
Åkte jag inlines och ramlade illa. Fraktur på två kotor i bröst- & ländrygg. Jag fick lära mig gå igen med hjälp av rullbord och sen kryckor. Fyra månader senare gick jag Jämtlandstriangeln med kryckorna på ryggsäcken. Jag behövde aldrig använda kryckorna, men det var ett mentalt stöd att bara ha dem med. Den skadan påverkar mig minst idag.
2011
En lång sjukdomsperiod på ca 3 månader med bl.a. äggstocksinfektion, en godartad cysta i äggstocken, cryptosporidium (parasiten vi hade i dricksvattnet i Östersund) och slutligen en segdragen influensa. Detta ledde i sin tur till tre diskbråck, bl.a. till följd av att jag inte kunnat träna ryggen under så lång tid och i kombination med detta en utmattning eftersom jag ändå jobbat så mycket trots sjukdom. (Jobbade då, förutom i mitt egna företag, även som spa-chef på ett fjällhotell och som chef inom turismen så är det knappt att egen död är giltig frånvaroorsak…).
Gick på Ryggmottagningen i Östersund på rehab, fick en formgjuten korsett för att avlasta diskbråcken och ischiasnerven som låg i kläm. Korsetten fungerade bra och så även målmedveten rehabträning. Jag bestämde mig då för att rehabträning var fantastiskt roligt för att det var det enda jag kunde göra och för att kunna gör allt det andra roliga så behövde jag först komma igenom rehabträningen.
Rehabträning med “Mr Stiff”, min formgjutna plastkorsett.
2012
Efter 1 1/2 års rehab av diskbråcken kände jag mig stark och hade precis tagit mina första, stapplande löpsteg (10 löpsteg är som att landa på månen när man inte kunnat springa på länge!). Då blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp och allt slogs upp igen. Jag fick börja om med min rehab från början. Förövaren gick fri. Jag å andra sidan fick ytterligare ett straff genom att åter behöva gå ner till Ryggmottagningen på Östersunds Sjukhus och börja om med min rehab från början och hålla på ytterligare ett år med detta… Den här gången var det inte lika lätt att övertyga mig själv om att det var roligt med rehab…
2013
Sprang jag AXA Fjällmaraton, kvartsmaraton. Det satte jag upp som mål redan i oktober 2012, det hjälpte mig att fortsätta med min rehab och ha något kul att se fram emot. Lyckan när jag korsade mållinjen var obeskrivlig! Jag hade vunnit!!! Alltså, inte själva tävlingen.. Men över mina diskbråck!
2017
Blev jag påkörd bakifrån och fick en whiplash-skada. Jag tog kontakt med min sjukgymnast och fick hjälp i början, sen var det jag själv som inte orkade bry mig om den skadan. Jag klarade helt enkelt inte av att hantera ännu en skada och den betedde sig inte alls som de övriga tre skadorna jag har i ländryggen. Så istället har jag blivit frustrerad och ignorerat den, nåja, tabletter har jag käkat, dock har de inte hjälpt så mycket, men vad ska man göra när det känns som att enda alternativet är att ta fram en yxa och hugga av huvudet för att man har så ont.
2019
Så, där har ni min skadehistorik i någorlunda komprimerad form. Efter 28 år med konstant smärta och dessutom med mina utbildningar inom kropp, hjärna och hälsa så har jag lärt mig mycket själv genom åren. Men allt kan jag inte. Uppenbarligen! Med anledning av min whiplash-skada så blev jag uppmanad att ta kontakt med min vårdcentral för en uppföljning av min status. Den läkaren remitterade mig att göra en TIPPA-utredning, en arbetsförmågebedömning. Då insåg jag själv hur pass dålig jag var. Jag klarade att göra testerna, men låg sedan däckad i en vecka pga smärtan.
Läkaren remitterade mig vidare till Smärtkliniken vid Danderyds Sjukhus och jag fick komma dit på inledande undersökningar och samtal. Jag erbjöds en plats i deras multimodala smärtrehab. Jag grät av lycka och lättnad! Under många år har jag känt till Smärtkliniken och vet att de har en bra rehabmodell, men jag trodde väl helt enkelt att jag var för “frisk” för att få komma dit. Jag har ju ändå klarat att åka skidor, springa och göra en massa saker som jag egentligen inte borde klara att göra. Även om det varit svårare efter whiplash-skadan så har jag ändå gjort saker i viss utsträckning, oftast med mycket smärta som följd.
Nu skulle jag äntligen få komma till mina “rygg-rockstars”!
Under smärtrehab hade vi bl.a. skapande aktivitet, för att kunna jobba kreativt och samtidigt tänka på ergonomi, ta pauser m.m.
Jag skapade ett hjärtehalsband. Det kommer för alltid att påminna mig om den fantastiska resa jag gjort under denna rehab.
En multimodal rehabilitering innebär att det är ett team med specialistläkare inom rehabiliteringsmedicin och smärtfysiologi, fysioterapeut, arbetsterapeut, psykolog, kurator och sjuksköterska som har koll på en under hela rehabperioden. Att ha alla dessa professioner under ett och samma tak är oerhört värdefullt.
Kommer smärtan försvinna nu?
Nej, smärtan kommer troligtvis aldrig att försvinna. Den kommer att finnas med mig genom livet och det har jag insett och accepterat för längesedan. Däremot har jag fått lära mig en massa bra strategier för hur jag ska hantera smärtan på olika sätt, bl.a. genom mindfulness, träning, kroppskännedom, ergonomi, kost m.m. Jag har äntligen fått tabletter som fungerar bättre på långvarig smärta.
När jag först kom till kliniken och berättade att jag åt Tramadol så berättade läkaren att det inte fungerar mot långvarig smärta. “Jag vet!” var mitt spontana svar. Det är ändå det enda jag har fått utskrivet som har kapat topparna på smärttopparna.
Långvarig smärta har en helt annan fysiologisk funktion och därför fungerar det inte med sådana preparat som fungerar bra mot akut smärta. Jag blir både ledsen, förvånad och upprörd att ingen läkare under alla dessa år har kunnat berätta detta för mig och hjälpt mig tidigare med just medicineringen.
En ständig utmattning
Jag har också fått lära mig att långvarig smärta är som att hela tiden vara på gränsen till utmattning, det är ett ständigt pågående stresspåslag i kroppen eftersom kroppen försöker läka sig själv hela tiden. Därför är det extra viktigt för mig att skapa tid och möjligheter för återhämtning i min vardag. Vilket jag har blivit mycket bättre på.
En gåva värd att förvalta
Att jag har fått den här möjligheten att gå i denna smärtrehab är för mig en oerhört fin och värdefull gåva. Nu är det upp till mig att förvalta den väl. Ja, jag har förlorat ekonomiskt på denna rehab. Dels för att jag inte har kunnat driva mitt företag fullt ut och tagit emot klienter i den utsträckning jag skulle behöva. Dels för att jag inte får någon ersättning från Försäkringskassan pga att jag är egen företagare.
Men jag har vunnit massor! Jag tror att jag aldrig har gjort en bättre investering i mitt liv än när jag tog beslutet att gå med i denna rehabgrupp! Den här investeringen kommer jag att tjäna på under resten av mitt liv! Kanske inte rent ekonomiskt som en bra aktieaffär, men för min egen hälsa och välmående och inga pengar i världen kan ersätta det.
Vår lilla rehabgrupp har varit helt fantastisk! Vi har öppnat oss och skapat en trygghet i gruppen som är oerhört värdefullt. Det är en lättnad att kunna umgås med andra människor som har smärta, utan att behöva älta, utan att behöva förklara, utan medlidande men med mycket förståelse. Vi har aldrig behövt förklara så mycket, alla förstår och ser på varandra om man har en sämre dag.
Den irriterande myggan i sovrummet
Jag vill inte ha medlidande, det är inte synd om mig.
Jag vill ha förståelse från min närmaste omgivning.
Undrar du över något så är du alltid välkommen att fråga mig.
Ja, jag har alltid ont. Och nej, jag kommer sällan att svara att jag har ont, såvida det inte är en riktigt dålig dag. Inte orkar jag gå och svara att jag har ont varenda eviga dag när folk frågar hur jag mår.
Du som har mig som mental tränare behöver inte förstå mig alls. Kanske detta ger dig insikt i hur jag kan ha så mycket kunskap om kroppen, hjärnan, träning, smärta och rehab. Oavsett om du är elitidrottare, motionär, företagare eller anställd så kan min stora kunskap och långa erfarenhet om hjärnans och kroppens funktioner ge dig framgångar i ditt liv.
Den osynliga smärtan, den syns inte, men den är min ständige följeslagare. Den är alltid närvarande, som en irriterande mygga i sovrummet en sommarkväll. Ihärdigt irriterande, men man orkar inte jaga den förbaskade myggan hela tiden, man får bara acceptera att den finns där.
Den osynliga smärtan – min ständiga följeslagare
Varför företagare?
När jag startade mitt företag 2008 ville jag utveckla och skapa ett koncept utifrån mina kunskaper inom både massage, idrottsskador och mental träning. Det lyckades jag bra med. Ända tills jag fick mina tre diskbråck och inte kunde fortsätta med det jag älskade.
För drygt ett år bestämde jag mig för att starta upp mitt företag igen, nu med mer inriktning på den mentala träningen. Jag brinner verkligen för att hjälpa andra människor att våga ta nya kliv i sin personliga utveckling. Känslan, när jag ser gnistan tändas i ögonen på mina klienter och de verkligen förstår hur de kan använda sin hjärna som det fantastiska verktyg den är, den känslan är helt obeskrivligt fantastisk!
Att få kunna dela med mig av min kunskap, om vad hjärnan och kroppen kan, i kombination med mina egna erfarenheter genom åren, både från egna skador men även från att ha jobbat med många elitidrottare, det är det bästa jag vet. Jag får arbeta med det jag älskar mest och jag har skapat mig en arbetsmiljö som fungerar för mig. För jag behöver möjlighet till återhämtning, avslappning, motion och träning i både små och stora doser under dagarna för att min kropp och knopp ska hålla ihop över tid.
Vad är hållbar framgång?
Det är därför jag också jobbar med hållbar framgång, för jag tror inte på att vi ska satsa i 180 på ett mål under en kort tid och sedan krascha. Det där har vi provat i så många år och sett att det inte fungerar. Folk blir sjukskrivna pga psykisk ohälsa till följd av stress på löpande band.
Vill du lära dig hur du skapar hållbar, lyckad och glädjefylld framgång? Ladda ner min kostnadsfria workbook “Fem nycklar till Succiness!” här nedan.
Tack för att du tog dig tid att läsa min historia, den är en del av mig och min framgång som mental tränare! Utan mina ryggskador hade jag aldrig fått all den insikt, kunskap och erfarenhet jag har om hur kropp och hjärna fungerar i både med- och motgångar.
Nu är jag laddad med energi och nya insikter och jag ser fram emot att få möjlighet att coacha dig framåt för din hållbara framgång!
Må gott och kom ihåg:
Allt är möjligt!
Race Report Stafettvasan
Så kom då den dagen som vi väntat på. Fredagen den 1 mars 2019. Dagen då vi skulle köra Stafettvasan, ett lag med fem deltagare. Sträckorna var uppdelade och jag hade noga gått igenom logistiken hur alla skulle ta sig till sina respektive startstationer.
Det var faktiskt min mamma som kom med förslaget i höstas, när hon och flera av mina gamla tränare från Järvsö IF Skidsektion träffades i samband med att Kronprinsessan Victoria gick sin vandring i Järvsö den 22 oktober. (Så egentligen är det väl kronprinsessans fel… 😉 ). Mamma ringde till mig och sade “Du är anmäld!”
“Till vad då?” var min första fråga. Då kom det fram att de hade pratat om hur kul det vore att åka Stafettvasan och mamma hade sagt att jag säkert skulle ställa upp. Ni som följt mig ett tag vet att jag älskar utmaningar så det är klart att jag tackade ja.
Efter någon vecka fick vi klart att vi hade fem deltagare men en trodde att loppet var fullbokat. Jag gick in och kollade, det fanns platser kvar så jag anmälde oss direkt och lite snabbt kom jag på lagnamnet “Järvsö IF Power Ladies”. Ett tag gick träningen väldigt bra, jag gick till och med på spinningpass för att få upp konditionen (jag tycker det är så tråkigt att träna kondition inomhus så det i sig är en prestation för mig).
Uppladdningen
Under jul och nyår hade jag räknat med att få ganska många mil i benen i Harsa. Jag fick många timmar på skidorna, men mest i form av att jag höll skidlektioner för andra och det ger inte så mycket träning för min egen del. På grund av andra mindre roliga privata angelägenheter så hade jag ingen möjlighet att träna de dagar då jag inte hade skidlektioner. I slutet av januari fick jag till två dagar i Harsa då jag åkte 15 km respektive 20 km. Då visste jag att jag skulle klara min sträcka på 24 km i alla fall.
Februari kantades av drygt en veckas sängliggande i influensa och hostan höll i sig under några veckor till. Dessutom har jag påbörjat en smärtrehab för mina ryggskador som har tagit mycket kraft, framför allt mentalt.
En del kanske undrar hur jag kan gå på smärtrehab samtidigt som jag klarar att åka Stafettvasan. Jag har levt med konstant smärta i 28 år och jag har alltid haft som motto att allt är möjligt och jag har inte låtit mina skador stoppa mig från det jag älskar. Visst har jag fått göra saker och ting på lite andra sätt än tidigare och visst har det tagit tid att komma upp och framåt, men jag har helt enkelt aldrig låtit skadorna helt och hållet ta över mitt liv.
Däremot så måste jag ibland anpassa mina aktiviteter och jag är i behov av mer återhämtning efter att jag har gjort något speciellt. Att leva med långvarig smärta är att ha en ständigt pågående utmattning i sin kropp, kroppen försöker att läka sig själv och det är ett stort stresspåslag i kroppen hela tiden. Detta skapar en stor trötthet och ett större behov av vila och återhämtning än vad en skadefri människa behöver.
Så den senaste månaden har jag knappt tränat alls så jag visste att jag inte hade de bästa förutsättningarna när jag ställde mig på startlinjen i Sälen. För det var jag som körde första sträckan från Sälen till Mångsbodarna, 24 km. Jag har tidigare kört Tjejvasan och Halvvasan och då startar man i Oxberg, så jag var nyfiken på att få starta på lägdan i Berga By i Sälen och få åka uppför den långa backen.
Race day
På torsdagen träffades vi och delade upp nummerlappar, fick hjälp med proffsvallning, då delar av Jörgen Brinks vallateam var på plats i Sälen och delar av dem är min gamla klubbkompis tillika son till en av våra lagmedlemmar så vi kunde få direktrapporter hur det var på plats där nere.
Min lagkompis, som åkte sträcka 2, Mångsbodarna-Evertsberg, 24 km, och jag åkte från Järvsö kl. 01:30 på natten mot fredagen. Kom till Mora strax efter klockan fyra på morgonen och satte oss på bussen mot Sälen.
Min start gick kl. 07:00. Något händer i mitt huvud när jag får på mig en nummerlapp. Då kommer tävlingsdjävulen fram i mig och jag fick många gånger påminna mig själv om att vi åker för att ha roligt.
Starten gick och jag försökte verkligen njuta av att åka över det stora startfältet i Berga By. Det var en mäktig känsla. Den smala vägövergången kom och genast blev det trångt och backen började. Jag har definitivt underskattat hur brant och hur lång den är. 2 km lång och ca 150 höjdmeter som skall avverkas. Snön blev snabbt grovkornig, “sockrig”, och spåren var ett minne blott. Vallan slets snabbt bort i denna grova snö. För min del blev det saxning i princip uppför hela backen. När jag väl kom upp var jag helt slut. Det kändes att jag inte kunnat träna på länge.
Bakhalt och dåligt glid är en dålig kombination. Det dåliga glidet var jag förberedd på då mina skidor är lite för mjuka för mig nu, men jag hade inte möjlighet att köpa nya skidor just nu så det fick gå helt enkelt. Andra klagade också på bakhalt och dåligt glid, det var kärvt i de hårda spåren på morgonen. Skyller inte på vallarna, de gjorde ett bra jobb, jag vet att jag hade fäste från början.
Hjärnan & smärtan
Efter ca 5 km hade jag kramp i ländryggen och den släppte aldrig under resten av loppet, något som så klart påverkade både humör och åkning.
Innan jag kom till den första kontrollen i Smågan var jag helt slut och tyckte det hade gått så oerhört långsamt. De negativa tankarna började komma; “Jag är så långsam. Kan jag inte åka fortare än så här? Vad ska mina lagkamrater tänka? Hur ska jag orka åka 24 km? H-e, förb-e ryggj-l!!!”
Lite energidryck och vatten samt lite glada tillrop av funktionärerna i Smågan gav mig ny energi och jag började använda min mentala träning för att vända på tankarna.
För varje kilometerskylt jag passerade så räknade jag ner hur långt jag hade kvar och gav mig själv en mental high five för varje kilometer jag avverkade. Jag påminde mig också om att njuta av att åka i det klassiska Vasaloppsspåret och de delar som jag inte åkt tidigare. Njöt av solens strålar, de vackra vyerna över myrarna och började ge glada hejarop till andra åkare som jag passerade eller som passerade mig. Hittade mitt tempo som funkade för mig, ibland åkte jag på lite fortare och det orkade jag ett tag men inte hela tiden. Med tanke på krampen och smärtan jag hade i ländrygg och nacke så fick jag även kramp i låren av att stå och staka. Så jag fick varva mellan diagonal åkning och stakning.
Jag hade haft som mål att klara sträckan på 2 timmar och 30 minuter. I Smågan trodde jag att det skulle bli uppåt 2:45 eller kanske t.o.m. 3 timmar innan jag var framme i Mångsbodarna, så tungt kändes det då. Allt eftersom jag åkte vidare så började jag inse att jag kanske skulle klara 2:30 ändå och det gav mig pepp att försöka åka på lite mer. De sista 5 kilometrarna in mot Mångsbodarna började det bli lite varmare i snön och skidorna gick plötsligt mycket bättre, jag hade bättre glid och kände att jag fick lite mer gratis när jag stakade. Det gjorde mig starkare och gav mig extra krafter. Jag märkte att jag började passera åkare som tidigare passerat mig och det gav mig också mer energi.
Mental high five
Smärtan skrek i kroppen.
Jag skrek tillbaka: “Du fixar det här! Det är bara x antal kilometer kvar sen får du vila. Kom igen nu Cattis, du kan åka skidor. Det är roligt med skidåkning. Tänk att du klarar det här trots fyra ryggskador! Du är en kämpe! Allt är möjligt och kom ihåg att du vägrar ge upp! I am the Queen of nothing can stop me!”
Ja, alltså, jag skrek inte det högt (bara ibland…), det var en konversation som pågick i mitt huvud. Jag såg kontrollen i Mångsbodarna framför mig i huvudet och såg framför mig att jag skulle få växla till nästa lagmedlem.
Den mentala träningen är ovärderlig sådana här gånger, när det går tungt så gäller det att ha en klar målbild i huvudet som man kan plocka fram. Om målbilden inte är tillräckligt tydlig sedan innan så är det så lätt att man ger upp för de negativa tankarna.
Visste du att det är hjärnan som ger upp långt före musklerna vid fysisk ansträngning?! Studier har visat att man klarar fysisk ansträngning betydligt längre om man har använt sig av mental träning också.
Det var en lättnad att glida in mot kontrollen i Mångsbodarna, jag visste att jag klarat det. Jag skickade iväg min lagkompis med en knuff i ryggen och med orden “Åk ut och ha roligt!”. Tiden blev 2:33:24. Så min gissning från början stämde väldigt väl och att det hade tagit så lång tid upp till Smågan är inte så konstigt med tanke på att det är så mycket folk som trängs i backen upp.
Att tämja tävlingsdjävulen
För mig handlar det inte om att åka lika snabbt som jag en gång gjorde när jag var som bäst tränad och tävlade. Det skulle krävas hård träning två gånger per dag, sex dagar i veckan för att vara på den nivån igen och det är något jag varken har tid eller lust med igen.
Jag har lärt mig att hantera prestationsångesten som lätt kommer i samband med tävling. Nog finns det nervositet och tävlingsdjävulen kommer fram, men jag har också kommit till insikt att jag inte är lika bra som jag en gång var och accepterat det.
Nu fokuserar jag på att jag faktiskt kan utföra en sådan här sak trots mina fyra ryggskador. Något som, enligt många läkare och sjukgymnaster jag träffat genom åren, skulle vara en omöjlighet. De visste inte vem de pratade med. Att det då tar lite längre tid är faktiskt ingenting som får förta min glädje av att lyckas.
Vårt lag åkte i mål på 9:19:29! Vi hade kalkylerat med en tid på ca 10 timmar så vi var otroligt nöjda med vår insats efter målgång.
Dagarna efteråt har jag haft betydligt mer ont i ryggen och nacken och huvudvärk från nacken. Om det var värt det? Definitivt!!! Jag får bara se till att vara lite snäll mot mig själv i några dagar och ge mig själv den återhämtning jag behöver innan jag kan träna igen.
Allt som allt ett väldigt roligt lopp att köra och det var roligt att köra som ett lag, det skapar en gemenskap och roliga minnen tillsammans. Om vi åker igen? Det vet vi inte än, vi får väl se vem som vågar komma med förslaget först… 😉
Undrar om Kronprinsessan Victoria ställer upp om vi frågar henne… Det är ju faktiskt tack vare eller på grund av henne som vi åkte Stafettvasan! 😉
Vi åkte för att ha roligt och roligt hade vi!