I lördags gjorde jag något jag inte gjort på ca 13 år – jag var på en offentlig danstillställning.
13 år, det är alltså före min tredje ryggskada (tre diskbråck) som jag var på offentlig dans senast.
Jag har varit på privata tillställningar där dans har varit ett inslag, t.ex. vid bröllop och födelsedagsfester, men vid de tillfällena har de flesta vetat om mina ryggskador och tagit det lugnt när de har dansat med mig. Men när det gäller offentliga danstillställningar har rädslan tagit över.
Att gå på en offentlig danstillställning ger helt andra förutsättningar. Det är ofta trångt och knuffigt. Som tjej kan jag inte heller styra utan får följa och förlita mig på den man jag dansar med. Det här skapar lite extra rädsla hos mig. När jag fuldansar hemma i köket så kan jag styra mina rörelser helt och hållet själv och avbryta precis när som helst om jag känner att det inte fungerar längre. Med en annan person är det inte lika lätt, naturligtvis kan jag avbryta om det gör för ont.
I lördags tog jag ändå mod till mig att åka till Vemhåns Bygdegård för att dansa till Jannez, dansbandet som funnits i 47 år, dvs. lika länge som jag har levt! De har nu gått ut med att de ska sluta till hösten så därför var det lite extra angeläget för mig att få möjligheten att dansa till dem en sista gång.
Självledarskap och dansglädje
Det gick helt strålande. Jag fixade till och med att bugga ett par låtar. Strax innan paus, vid 23-tiden, så började jag få ont i ryggen och tog beslutet att åka hem. Jag som tidigare varit den som stängt varenda ställe jag varit på, som inte velat missa någonting. Den här gången var det annorlunda. Jag valde att åka hem tidigare för att inte få alltför ont i ryggen veckan efter.
I bilen hem satt jag och log för mig själv.
Av lycka.
Av tacksamhet.
Av endorfiner som virvlade runt i kroppen.
Då insåg jag att det här är ett bra exempel på vad självledarskap är, att våga leda sig själv och göra aktiva val för att både våga ha roligt och att våga avsluta innan det är för sent och smärtan tar över för mycket.
När jag vaknade morgonen därpå så blev jag ännu gladare, visst kändes det lite mer än vanligt i ryggen, visst var jag mer stel än vanligt, men det var ändå inte på värsta viset. Jag hade förväntat mig att jag knappt skulle kunna ta mig ur sängen.
Så hur kan du leda dig själv i situationer som du vill delta i men som du kanske inte riktigt vågar för du är rädd för att trigga igång smärtan?
Självledarskap är en av grundpelarna som jag har har med i Mind your brain, master the pain program. Att leda sig själv är inte alltid helt lätt men när du stärker ditt självledarskap så blir du mer medveten om vilka aktiva val du gör för att ta kontrollen över din smärta.
Ta hand om dig!
Kram Cattis ❤️
PS. Du prenumererar väl på mina inspirationsbrev?
Om inte så kan du skriva upp dig som prenumerant här. DS.