Personligt

av

Du är fantastisk, kvinna!

8 mars, Internationella kvinnodagen. Varför behövs denna dag? I Sverige anses vi vara ganska jämställda, men det finns fortfarande mycket att göra. Inom mitt specialområde, fysisk, långvarig smärta* och hjärnan, har jag valt att fokusera på att hjälpa kvinnor.

Varför? Därför att kvinnor är de som får mindre uppmärksamhet från hälso- och sjukvården, det finns mindre forskning om kvinnor och därför anpassas ofta behandlingar från studier som gjorts på män, vilket ofta kan resultera i att behandlingen inte ger samma resultat som den gjort på män.

Dessutom vet jag vad det innebär, både hur smärta och hormoner påverkar kroppen och hur man reser sig upp och går vidare efter motgångar, skador, sjukdomar osv.

Min vision är både att hjälpa fler kvinnor att hantera sin smärta på ett bättre sätt och att bryta stigmat kring smärta och bidra till ökad kunskap och förståelse, både hos den enskilda individen men även bland vårdpersonal och företag.

Jag tycker inte synd om mig själv för att jag har levt med smärta större delen av mitt liv, jag använder min kunskap och erfarenhet för att skapa förändring på riktigt.


Hormoner och smärta

Hormonerna är en av anledningarna till att vi måste betrakta kvinnors och mäns smärta på olika sätt, våra kroppar har olika hormoner med olika funktioner och våra hormoner påverkar också vår smärta.

Smärtkänsligheten förändras till exempel under menstruationscykeln. Dagarna före och under menstruationen är vi mer känsliga för smärta, inte bara för menstruationssmärta utan även för annan smärta. Detta innebär ofta att kvinnor som lever med långvarig smärta upplever en ökad smärta även i det vanliga smärtområdet, utöver menstruationssmärtan.

Har du någonsin blivit tillfrågad av en läkare/fysioterapeut eller liknande yrkesutövare om var du befinner dig i din menstruationscykel när du söker hjälp för smärta?

Jag kan säga för egen del att det inte frågats om speciellt ofta. Ska jag ens gå in på vad jag tycker om den vanliga VAS-skalan? VAS-skalan är den vanligast förekommande smärtskalan där man ombeds skatta sin smärta på en skala från 1-10. Många använder enbart den här skalan och jag tycker att den inte säger någonting egentligen. Dels är smärta individuellt, så vid ett enstaka besök så säger den skalan ingenting. Dels varierar smärtan beroende på en mängd faktorer, t.ex. menstruation, sömn, stress m.m. Så för att få en helhetsbild över smärtan så behövs mer information än enbart en skattning.

Långvarig smärta i sig är som att leva med ständig utmattning, där vi inte får tillräckligt med god sömn och om vi inte heller ger oss själva den dagliga återhämtningen är risken stor att vi också drabbas av stress- och utmattningssymptom, vilket i sig leder till långvarig sjukskrivning och mycket individuellt lidande.

Kvinnor är också mer känsliga för stress, vilket också beror på våra hormoner.

Om kvinnor fick möjlighet att planera sitt arbete och sina prestationer i enlighet med sin menstruationscykel skulle många av dem prestera mycket bättre, vilket i sig skulle leda till ökad lönsamhet och mindre produktionsbortfall samt mindre stress och skam.

Cattis ler glatt i ett längdspår, med solen som lyser över fjället i bakgrunden.

Lönsamhet och produktivitet

Jag tycker att det är märkligt att det inte finns fler arbetsgivare som arbetar för att hjälpa människor med smärta i ett tidigare skede. Att utbilda både personal och chefer på detta område skulle minska det personliga lidandet och öka produktiviteten och lönsamheten.

Inom primärvården finns det i allmänhet mycket dålig kunskap om långvarig smärta och hur den påverkar människor, så när människor söker hjälp får de inte tillräcklig hjälp för sin smärta.

Smärta är inte så “trendigt”, få människor talar om det och de smärtläkare som finns blir tyvärr äldre och få nya läkare specialiserar sig på smärta. Detta kommer snart att bli ett stort problem.

En del människor ifrågasätter varför jag vill arbeta med och hjälpa människor med långvarig smärta.

“Hur många människor lever egentligen med smärta?”

Svar: Omkring en av fem personer lever med långvarig smärta. Det är ca 20 % av befolkningen. Siffrorna ser ganska lika ut över hela världen.

“Operation eller smärtstillande mediciner är väl de enda alternativen, eller hur?”

Nej, operation är ingen quick fix och det är inte alltid möjligt att operera olika smärttillstånd.

Smärtstillande mediciner är inte en långsiktig lösning, det kan lindra akut smärta och visst finns det mediciner som håller den långvariga smärtan på en bättre nivå, men ingen av dem gör något åt orsaken till smärtan.

“Det är bara att bita ihop och inte känna efter så noga!”

Den som säger åt mig att bita ihop och inte känna efter så noga får bereda sig på en ordentlig uppläxning. Tro mig, alla som lever med smärta biter ihop hela tiden. Att bita ihop och låtsas som ingenting är inte en lösning. Det är bara fånigt och nedvärderande att fälla sådana kommentarer.

Långvarig smärta beräknas kosta samhället 7,5 miljarder kronor varje år i direkta sjukvårdskostnader och 80 miljarder kronor i indirekta kostnader, främst på grund av sjukfrånvaro och produktionsbortfall.

Läs det igen: 7,5 miljarder kronor i sjukvårdskostnader och 80 miljarder kronor på grund av sjukskrivningar och produktionsbortfall!

VARJE ÅR!!!

Det är helt galna siffror!

Det personliga lidandet kan inte mätas i kronor, men det är enormt!

Ändå finns det så mycket skam och stigmatisering kring smärta. Det finns många människor som inte talar om sin smärta eftersom de skäms, är rädda för att bli kallade lata, hypokondriker, gnällspikar osv. De flesta vill inget hellre än att kunna leva ett “normalt” liv igen.

De flesta som kommer till mig säger att de “bara överlever” och mina lyckligaste ögonblick är när mina klienter säger att de har gått från “bara överleva till att kunna leva ett meningsfullt liv igen” tack vare mina smärthanteringsprogram!

Du är värdefull!

Cattis ler och höjer en hand till en skål med ett glas champagne, iförd cerise knytblus.

Så till alla kvinnor där ute: ni är hjältar som lever med en kropp som är i ständig stress på grund av våra hormoner, hormoner som gör det möjligt för oss att skapa det vackraste som finns, nya liv.

Jag hyllar dig kvinna, varje dag, inte bara idag! 

Att vara kvinna är helt fantastiskt! Låt oss fortsätta kämpa för ett jämställt samhälle, få mer forskning om kvinnor för att förstå hur vi kan behandla och ta hand om kvinnokroppen på ett mycket bättre sätt och låt oss stå upp för och stötta varandra och fira varandras framgångar!

Med kärlek, Cattis ❤️

PS. Vill du veta mer om hur jag kan hjälpa ditt företag med utbildning eller hur jag kan hjälpa dig privat att hantera långvarig smärta?

Kontakta mig och berätta vad du eller ditt företag vill ha hjälp med.

*Långvarig smärta är fysisk smärta som har pågått i minst tre månader, men den kan gå över efter sex månader, ett år eller några år, den behöver inte pågå hela livet.



av

Från Saltsjö-Duvnäs till Långå

För knappt en vecka sedan gick det sista flyttlasset från Saltsjö-Duvnäs, Nacka (utanför Stockholm) till Långå i Härjedalens kommun. Långå, denna vackra by som ligger mellan två berg och Ljusnan som slingrar sig fram längst ned i dalgången. Ljusnan, denna älv som jag växt upp intill och lärde mig att simma i, fast då i Järvsö, Hälsingland. Nu finns den åter nära mig.

I bostadsrättsföreningen där jag bodde i Saltsjö-Duvnäs finns det 100 lägenheter med varierande antal boende i varje lägenhet.

I Långå bor det 53 personer.

Lugnet.

Tystnaden.

Det enkla.

Det genuina.

Långt bort från stadens ljus och ljud.

Långt bort från stadens ängslighet.

Jag har bott i Stockholms-området i nio år och jag har älskat de senaste sex åren då jag bott i Nacka, där jag har haft naturen och havet nära till hands. De första tre åren var mest en mardröm, men jag gav Stockholm en chans till. Ville inte flytta därifrån på grund av en människa som betedde sig riktigt illa mot mig. Det var inte stadens fel.

Har alltid sagt att jag vill ha fjäll eller hav nära där jag bor. Nu har jag lämnat havet men har fjällen i närområdet och skogen runt knuten, bokstavligt talat! Från mitt kontorsfönster blickar jag ut över vägen som leder hit, huset vid vägs ände. Det passerar fler rävar, harar, rådjur och älgar än det passerar människor här.

Det ger mig en genuin glädje att bo mitt i naturen. Naturen har alltid haft en mycket stor betydelse i mitt liv.

Det är i naturen jag hittar lugn, energi, tröst och kunna stilla min rastlöshet genom alla möjligheter som finns till ett aktivt liv i utomhuset.

Från Saltsjö-Duvnäs till Långå

Våga utmana rädslan

Jag flyttade inte från Saltsjö-Duvnäs för att lämna storstadsstressen.

Jag flyttade från Saltsjö-Duvnäs till Långå för att jag träffat mitt livs stora kärlek. ❤️

Han.

Han som funnits i mitt liv i ca 20 år.

Han som jag alltid sett som en god vän.

Nu är det vår tid.

Tillsammans.

Vi skapar, vårdar och bygger ett nytt liv tillsammans.

Där är den igen.

Enkelheten.

Tryggheten.

Den genuina kärleken.

Jag hann bli 47 år innan jag förstod vad äkta kärlek är.

Nu vet jag.

Det tog mig lång tid att komma hit och det krävdes mycket arbete med mig själv för att våga lita på någon igen. Men jag visste att jag behövde göra det arbetet med mig själv för att våga älska.

Våga älska både mig själv och någon annan.

Jag har fått kommentarer som t.ex.:
“Ska ni redan flytta ihop? Är det inte bättre att du bara hyr ut din lägenhet i andra hand så ni får testa lite först?”

Nu förstår jag att det är deras egen rädsla som speglar dessa kommentarer.

Jag går inte in i den här relationen med rädsla. Jag går in i den här relationen med en stark tro på att den kommer att vara många år, till livets slut.

Det är en sådan stor befrielse att inte känna och leva genom rädslan och att inte tänka “tänk om det tar slut” eller “var ska jag ta vägen om det inte fungerar”.

Jag har länge trott att jag inte ville bli sambo igen. Mina tidigare erfarenheter av att vara sambo har inte varit så bra, milt uttryckt. Återigen. Rädslan har styrt mitt tänkande.

Nu är det helt annorlunda.

Det är enkelt.

Naturligt.

Obegränsad kärlek.

Tvåsamhet.

Tillit.

Soluppgång över ett vintrigt Långå.
Utsikt över Långå.

Den digitala friheten

Att jag kunde flytta så snabbt var tack vare att jag jobbar digitalt och platsoberoende. Jag har inrett ett litet rum i huset som kontor och det finns en stabil uppkoppling. Det är allt jag behöver för att kunna sköta mitt jobb.

Det blev så otroligt tydligt för mig varför jag har byggt upp mitt företagande till att kunna jobba digitalt och vara helt platsoberoende. Det här var en anledning som jag tidigare inte ens hade räknat med.

En annan anledning är naturligtvis att jag kan styra mina arbetsdagar som det passar mig och min kropp och mående för dagen.

För mig är det mitt livs bästa investering att jag valde att satsa på att jobba digitalt. Jag kan hjälpa fler, oberoende av var jag och mina klienter befinner oss någonstans. Det är en frihetskänsla för båda parter och tack vare pandemin så är det fler som är bekväma med att mötas digitalt nu. Jag kan använda min fulla potential, kunskap, erfarenhet och kreativitet, det är bara jag själv som begränsar mig och jag försöker hela tiden utmana mig själv till att flytta de begränsningarna.

När bakslaget kommer

I samband med flytten så har min rygg påverkats. Jag har packat i flyttkartonger, klättrat upp och ned på pallar för att nå saker högt upp i lägenheten. Städat mellan golv och tak inför fotografering och visning av lägenheten. I min egen konsekvensanalys räknade jag med att ryggen skulle få ett bakslag och att smärtan skulle tillta. Jag var faktiskt förvånad över att den höll så pass länge som den gjorde.

I lördags tömde vi lägenheten i Saltsjö-Duvnäs och körde upp det sista flyttlasset till Långå. På söndagsmorgonen skulle vi tömma släpvagnen. När jag klev ned på marken halkade jag på en isfläck och jag kände direkt hur det drog till i ryggen. Ryggen låste sig och jag blev sned i ryggen. Smärtan var intensiv. Jag var obrukbar resten av dagen och kunde inte hjälpa till att bära in någonting.

Jag blir inte rädd när de här bakslagen kommer. Jag vet vad det är och jag vet att det inte är farligt.
Jag visste sedan tidigare att jag behövde hitta en naprapat eller fysioterapeut med OMT-utbildning här i närheten. Nu blev det mer akut att hitta någon som kan hjälpa mig med behandling när jag får dessa bakslag. Hittade en naprapat i Funäsdalen, ca 5,5 mil bort. Igår var jag på behandling hos henne och jag känner stort förtroende för henne. Idag kan jag gå upprätt igen och smärtan har släppt. Hon gav mig även tips på några nya övningar, jag är alltid nyfiken på att lära mig nya övningar och rörelser för att stärka mig, min rygg och min kropp och för att i förlängningen kunna hjälpa mina klienter till en bättre vardag.

Inom kort kommer jag att öppna upp medlemsprogrammet Mind your brain, master the pain. Programmet är designat för kvinnor, med fokus på hur långvarig smärta påverkar kvinnors hälsa och hur du kan ta tillbaka kontrollen över din smärta och ditt liv igen. Se till att du har skrivit upp dig på väntelistan så att du inte missar möjligheten att leva ett värdefullt liv istället för att bara överleva.


Trevlig helg!
Kram Cattis ❤️

av

Vad har hänt på fem år?

Cattis Olsson

Det är fem år sedan #metoo startade.

Fem år av många kvinnors röster som har vågat träda fram. Fem år som uppvisat århundraden av den makt som män utövar mot kvinnor, där de använder sitt kön för att förminska och förtrycka kvinnor. Där kvinnors sexualitet skambeläggs och männens sexualitet befäster deras maktposition.

Fem år. Så många röster. Ändå har vi inte kommit längre. Fortfarande är det här fortsatt ett stort problem.

MeToo-dagen borde vara varje dag, året runt, tills män kan bete sig! Jag önskar så mycket att den inte skulle behövas alls, men det är långt dit.

Börja inte med ”inte alla män”.

Det finns män som inte ens förstår att de går över gränsen när de klappar en kvinna på baken.

Innan MeToo så var det situationer som var så normaliserade att det inte ens ansågs som sexuella trakasserier.

Gärningsmännen för våldtäkt och sexuella övergrepp har ingen etnicitet eller social status. De finns bland alla etniciteter, alla yrkesgrupper, rika och fattiga. Det som de har gemensamt är att de är män.

Våldspyramiden visar tydligt hur sexistiska skämt skapar en kultur
som leder till betydligt allvarligare saker. Källa: Utrymmet

Vem ska ändra beteende egentligen?

Hur vore det om vi lade problemet och skammen där den hör hemma? Hos männen och pojkarna?! Det är inte kvinnor som behöver förändra sig. Det är män som behöver förändra sig och sitt beteende.

Kvinnor ska inte lära sig hur vi undviker att bli våldtagna. Det är män som ska sluta våldta!

Kvinnor ska inte anpassa sin klädsel för att undvika våldtäkt eller sexuella trakasserier (verbala och kroppsliga). Det är män som ska respektera kvinnor och förstå att de inte har rätten att utnyttja eller objektifiera våra kroppar!

Kvinnor ska inte behöva vara livrädda för att röra sig ute ensamma på kvällarna. Det är männen som ska förstå att de inte har rätt att våldta någon bara för att de går där framför dem. Klarar de inte det så får männen stanna hemma!

Jag står upp tillsammans med mina medsystrar världen över och jag tänker fortsätta göra min och andra kvinnors röster hörda!

Kvinna – Liv – Frihet! ✊ ❤️